Teater. Näst sista föreställningen nu ikväll. Lite sorgligt, faktiskt. Det har varit hur kul som helst att göra detta med de bästa.
Sen Barcelona. Spännande, spännande. Jag har nog inte riktigt fattat att vi ska åka dit än, det känns konstigt att tänka på det och jag vet inte, jag har haft huvudet fullt med teater och allt har känts så långt borta och nu är allt bara över mig och det finns inget jag kan göra åt det.
Men det blir bra. Kanske lite nervös eller något, jag känner det nu. Jag blir lite darrig och lite hetsig och lite ingrammatisk eller något, jag vet inte. Konsig. Hetsig samtidigt som jag intalar mig själv att det är okej, att det ska gå bra.
Okej, jag erkänner att det kanske varken var någon revolutionerande nyhet eller någon fruktansvärd last, men det är så det är. Om jag inte får dricka minst ett par koppar te per dag blir jag alldeles konstig i hela mig. Det kanske bara är inbillning, men det är så det känns.
Men, som sagt, så är det ju ingen fruktansvärd last. Det är ju i alla fall bättre än kaffe, cigaretter och alkohol, så då är jag nöjd.
Men en sak som faktiskt är revolutionerande; jag försov mig i morse. Okej, jag tog mig till skolan nästan i tid och jag hann äta frukost, men det är fortfarande en stor grej för mig. Jag sov alltså till tio i åtta. Vanligtvis brukar jag vakna strax efter sju.
Hmm...
Vad kan detta då bero på? Alla möjliga grejer, men jag tror inte att jag ska gå in på det nu. Eller ens senare. Eller ens typ, alls.
Mwaha.
Jag drömde väldigt konstigt, dock. Jag drömde att jag och en kompis flög till Ibiza i ett segelflygplan. När vi kom dit så var nästan hela klassen där, och det visade sig att jag fyllde år. Det sistnämnda faktumet innebar att små pojkar kom och gav mig kassar fulla med klossar, lego och leksaksbilar hela tiden och begärde hundratjugo pesetas för att de hade givit mig dem. Hm. Och sedan skulle vi i klassen ha något slags talangtävling, men vi hann aldrig göra den eftersom jag och den som jag skulle göra mitt framträdande med bara låg i soffan och orkade inte gå upp förrän jag insåg att jag hade glömt min packning på segelflygplanet. När jag skulle gå och hitta min packning träffade jag på makan till han som arrangerar Rysslandsresorna. Hon hade en klädbutik längst ner i hotellet där vi var, och eftersom det var hon som arrangerade resan till Ibiza följde jag med henne ner till hennes klädbutik, i tron om att hon skulle hjälpa mig att hitta min packning. När vi väl kom dit stängde hon alla säkerhetsgrindar och började flippa på någon konstig klocka som skulle räkna ner till något som jag inte riktigt minns vad det var, men det hade något med min födelsedag att göra i alla fall.
Sedan insåg jag att jag kanske inte borde sova, vaknade och såg att klockan var tio i åtta.
Ibland skriker jag och ingen verkar höra vad jag säger.
Ibland tänker jag och alla verkar veta precis vad jag tänker.
Är jag genomskinlig och fullständigt opak på samma gång?
Imorgon: halkbana. Tidigt som satan.
Alla säger mig att det är kul.
Alla säger mig att jag kommer att ha roligt.
Jag tror inte att jag kommer att ha roligt.
Inte för att det inte är kul, men för att jag vet att jag egentligen ska vara på ett helt annat ställe.
Det känns som om jag sviker alla för att jag inte är där.
Men mest kanske jag sviker mig själv.
Eller?
Mina skor är färdiga i alla fall. Fina så dra mig baklänges, om jag får säga det själv.
Vänster: Utsida av fot: Domen av Santa Maria del Fiore, Florens. Flärp: Öga, blått. Insida, mot sockan: Texten "Je t'aime". Höger: Utsida av fot; Kladd à la Cassie. Flärp: Öga, blått. Insida, mot sockan: Texten "Je t'adore".
Flärp och insidan av skon: spontant samt att för det är det jag gör.
Pardon min français men det är bara så det är.
Jag: showoff utan måtta.
Ibland alltså.
Ibland tror jag att jag bara är en liten del mig och en stor del alla andra. Okej, rimligtvis inte alla andra men alla aldra som kanske betyder något. När jag försöker bryta mig ur alla andra och bli mig själv vet jag inte vilken del som är vilken, och vilken del som är både mig själv och alla andra samtidigt.
Hur ska man veta?
Ibland borde du få veta för att du förtjänar det.
Ibland borde du få veta för att jag förtjänar det.
Ibland borde jag aldrig lämna något som jag i nuläget ständigt lämnar. Ibland borde jag skrika en sak som jag ständigt viskar.
Är mitt uppe i teatern och hela tiden skriker jag repliker, även när jag inte är på scen. Det känns som om repikerna kommer att förfölja mig hela mitt liv, många av dem kan man applicera på vardagliga händelser. Speciellt när man är arg på någon. Shakespeare visste vad han gjorde, onekligen.
Dagarna är förvisso lite långa, lite dryga, lite hetsiga men ändå roliga på något sätt. Jag älskar fortfarande att spela teater, och det känns som om jag kanske är lite bra på det också, men man vet ju aldrig.
Usch, så säger man inte. Jag är helt okej på att spela teater, kanske.
En sak jag lärt mig är att man ska inteinteinte ta en dos astmamedicin för mycket, det blir lätt flummigt med ett överarbetat hjärta, skakningar och huvudvärk när man ska spela teater.
Jag har haft en period då jag har haft svårt att förstå saker, jag har haft svårt för att få saker gjorda. Den perioden har varit lång, lång... Det har inte varit speciellt roligt.
Men nu...!
Äntligen har jag kommit ur träsket, det känns som om allt är lite lättare. Jag har gjort de två första körkortsfaserna, B-fasen klarade jag dessutom på första försöket. Jag fattar matten - något jag inte gjort på typ hela det här läsåret. Jag läser den förbannade engelskaboken, jag gör mitt periodhäfte och jag bryter inte ihop av känslan att det går åt helvete.
Äntligen, äntligen. Tack Gud, eller vemfansomhelst.
Det jobbiga är bara att en av mina bästa kompisar verkar ha det lite kämpigare. Jag försöker vara där och stötta, men det är inte det enklaste alltid. Jag försäker verkligen, jag förstår precis vad som händer just nu och jag vill hjälpa på alla sätt jag kan, säg bara till.
Sen så har jag ju fått tillbaka min hostax50 igen. Det kanske hänger ihop; när allt annat går bra tycker kroppen att jag inte har det tillräckligt jobbigt. "Mwahahaha", säger den och ger mig dunderhosta. Bajs är det, älskade.
En sak som jag kom på idag är att jag måste lära mig att äta tills jag är mätt och inte bara tills jag anser att jag ätit tillräckligt mycket. Food for thought.
Det finns vissa saker som inte bör spela någon roll. Det finns saker som inte får spela någon roll. Det finns saker som jag måste lära mig, saker som varken bör eller får spela roll men som gör det i alla fall.
Vad händer om man inte kan lita på sina vänner? Vad händer om man inte vågar säga någonting till dem för att man är rädd hur se ska reagera? Eller för att man är rädd att de ska berätta fast man har fått dem att lova att inte säga något? Hur ska man veta hur mycket ett löfte betyder för någon annan? Hur ska jag veta hur mycket ett löfte till mig betyder?
Jag är liten, liten, liten, jag betyder ingenting just nu.
Jag vill bara veta.
Hur mycket kan man lita på någon utan att faktiskt göra det?
Det värsta med mat är när man vill ha det men inte vet vilken sort.
Bröd? Nej.
Potatis-kikärtsplättar? Nej, fast det är det som jag borde äta. Men jag har ätit det sen i tisdags, är lite less det nu.
Glass? Kanske, men då måste jag fara och handla och det orkar jag inte.
Te? Ja, men det är inte ordentlig mat.
Det kanske blir bröd i alla fall, det är lätt, det går snabbt och det passar utmärkt tillsammans med te.
Bröd it is.
Och jag är äckligt kissnödig men orkar inte gå och kissa. Och jag skulle behöva ta en dos astmamedicin men jag vet att den ligger i min väska som ligger i hallen och om jag går till hallen så kan jag lika gärna gå och kissa men det orkade jag ju inte så den planen är bajs.
Nu är det kris. Kisspaus.
...
...
...
Tillbaka. Passade på att dosera Bricanyl också, men lade uppenbarligen tillbaks turbohalern i väskan så om jag måste dosera igen måste jag gå igen. För att vara så lat är jag inte speciellt lat-smart.
Det är ingenting på TV och livet suger. Eller okej det är klart att livet inte suger men jag orkar inte göra något riktigt jag orkar inte ens laga mat och steka mig åtta små små plättar som skulle uppskatta livet så mycket bättre om jag bara kunde äta upp dem någon gång så att de slapp stå i kylen. Andningspaus. Men jag orkar inte äta dem mer. de var jättegoda, förvisso, men allt blir jobbigt att äta om man äter det för ofta, eller som i mitt fall tre dagar i sträck lunch och middag. Jag försökte rent av att bjuda in mina vänner så att de skulle ta slut, men då skulle den ena dit och den andra till nåt annat ställe och de andra bor så långt ute i bushen så att det inte riktigt kändes rimligt att be dem komma och äta middag på kort varsel.
Hm. Kanske äter dem till frukost imorgon i stället. Har ju körlektion och sen ska jag till en kompis.
